I onsdags hade vi en lång, ansträngande och otroligt givande dag där vi följde ett barn, en tolvårig pojke vid namn Saroni, från morgon till kväll. Dagen startade redan klockan 05:30 med en halvtimmes powerwalk i mörkret till familjens manyatta och fortsatte sedan med frukost (chai) som tillagades över öppen eld i mitten av huset. 7 personer sov i husets enda rum, runt elden i tre sängar. Jag blev erbjuden att sitta ner på sängkanten där familjens två döttrar låg och sov vilket kändes väldigt märkligt. Ögonen tårades också av all rök inne i huset och jag fick lite vietnamkänsla igen. Efter detta följde vi Saroni hela dagen. Från att han gjorde sig i ordning, gick den 2-3 kilometer långa vägen till skolan (över en flod och i uppförsbacke), gick på sina lektioner, lekte på rasterna, gick hem igen, åt mat, lekte med sina syskon och kusiner och tog in getterna för natten. Vi var inte hemma igen förrän vid 18 på kvällen med närmare 560 bilder att gå igenom och hela huvudet fullt av information och intryck. Jag behöver nog inte säga att jag var helt slut, efter en helt vanlig dag i Saronis liv. (Nåja, inte helt vanligt eftersom han hade två paparazzis efter sig hela dagen).
Promenaden till skolan går över floden, som under stora delar av året ligger torr men under regnperioderna förvandlas den till en livsfarlig plats. 
Barnen vill väldigt gärna svara på lärarens frågor och står upp och hoppar i bänkarna med armarna i vädret samtidigt som de ropar "teacher, teacher" för att påkalla lärarens uppmärksamhet. 
