Vägen till Mashuru

Kommentera
Vi kom iväg tillslut, fast några timmar senare än planerat eftersom vi var tvungna att vänta på att vattnet skulle torka undan från vägarna. Första sträckan var en asfalterad väg men det var så många potthål att bilen skakade och hoppade fram. Vissa sträckor kördes på sidan av vägen för att undvika de värsta hålen. Här, precis som i Ghana, jobbar pojkarna extra med att fylla igen hålen med jord och förbipasserande bilar visar sin uppskattning med några mynt. När projektledaren som åkte med i bilen sa att det blir bättre sedan när det inte finns någon väg trodde vi honom inte riktigt, men det skulle såklart visa sig att han hade rätt. Efter att ha åkt en sträcka på huvudvägen, en stor bred fin asfalterad väg, svängde vi mycket riktigt av vägen och körde ut i vildmarken. Den röda sand/lervägen var såklart lite ojämn men guppen var mycket mjukare och denna del av resan betydligt mer behaglig än den första. Men vi förstod vad de menade men att det kunde vara problematiskt att ta sig fram på den här vägen efter regnet då det var djupa diken tvärs över vägen där sanden hade spolats bort. Vi två tillfällen trodde jag att vi skulle behöva vända om. Först när vi kom fram till en flod där vattnet fortfarande flöt lugnt förbi, och andra gången när det var ett krondike som både var brett och djupt, men vår skicklige chaufför tog oss förbi båda hinderna och fram till Mashuru och det hus som ska vara vårt hem de närmsta 19 veckorna. 




Att se en zebra vid vägkanten här i Kenya är ungefär som att se ett rådjur hemma i Sverige, om inte ännu vanligare. Ibland har man ju turen att få se en älg eller ett vildsvin, här motsvarar det giraffer och elefanter! Sådan tur hade vi tyvärr inte denna gången, men vi har många resor kvar mellan Mashuru och Nairobi så vi hoppas!