Matatu!

Kommentera

Som jag skrivit tidigare så försöker jag tänja lite på gränserna kring vår röerelsefrihet i Nairobi. Förra veckan lyckades jag/vi faktiskt smita ut vid två tillfällen för att åka in till stan med hjälp av en Matatu (troligen för att vår handledare hade tentavecka och inte riktigt kunde koncentrera sig på något annat). Även denna vecka har det blivit ett litet matatu-äventyr så det börjar arta sig.

Matatu är ordet som används för dem bussar och minibussar som fungerar som kollektivtrafik här i Kenya och det finns mycket intressant att säga om matatusarna. De mest spännande är de stora bussar som på utsidan är täckta av grafitti/målningar/bilder med mera och som spelar extremt hög musik. På insidan finns flertalet tv-skärmar som visar musikvideor med lättklädda tjejer som skakar på rumpan samtidigt som högtalarna spyr ut musiken på högsta volym. Dessa bussar följer inte heller trafikreglerna och har inget tålamod för bilköer, vilka det finns gott om i Nairobi, utan kör förbi köerna antingen på sidan av vägen eller i fel körfält. Vid möte eller annat hinder tränger de sig tillbaka in i köerna och är alltså en av de bidragande faktorerna till att kön rör sig så långsamt för alla andra. 

Varför släpper bilisterna då in matatusarna mellan sig kan man fråga? Svaret är att de ofta inte har så mycket till val. Släpper du inte in matatun går inkastaren/biljettkontrollanten av bussen (han hänger mest på utsidan ändå) och ställer sig i vägen för bilen tills bussen kommit in, eller så skickar de ut ett avgasmoln som prickar ditt öppna fönster perfekt. De har nämligen en särskild knapp för detta och använder det mot bilister som de anser uppför sig illa. Utöver detta gäller också djungelns lag, det vill säga störst först!

Varför gör inte trafikpoliserna något åt detta är en annan fråga man kan ställa sig, men som med mycket annat här i Kenya som inte fungerar som det borde så beror det på korruption. En del matatus ägs av poliserna själva, medan alla andra har en ”polis-vän” som informerar dem om kontroller eller hjälper dem om de åker fast (mot en liten daglig avgift). 

Hur som så är en tur med matatusarna en av de mest kulturella upplevelserna jag haft hittills i Kenya. Så här reser människorna här och det ger en viss förståelse för samhället i övrigt. Jag är också förvånad över att kenyanerna kan höra någonting över huvudtaget eftersom mina öron gråter efter en enda tur in till stan med dessa matatus. Nästa gång måste jag komma ihåg att ta med mig öronproppar, alternativt ta en av minibussarna som tar längre tid men som inte spelar hög musik.