Polepole!

Kommentera
Förra veckan var en långsam vecka, och orsakerna är många. Delvis beror det på regnperioden och dåliga vägar som försvårar och förhindrar framkomligheten. Delvis på att vi nyligen har fått en ny projektledare som måste sätta sig in i projektet och organisationen samt presenteras för viktiga intressenter. Delvis för att bilen är trasig och delvis för att planeringen inte blir klar i tid eftersom de inte lyckas få tag på rätt personer. Det är mycket som inte riktigt går vår väg för tillfället och vi är uppe i över tre veckor utan händelser eller uppgifter. Om inte annat kommer jag att vara väl utvilad när jag kommer tillbaka till Sverige, även om det såklart tar på tålamodet och energin att gå omkring utan uppgifter eller vetskap om vad som händer eller vad man ska ta sig för. För något måste vi ju göra, sådana möjligheter som att få åka till Kenya på praktik, växer inte på träd. Hur rastlösa vi verkligen är visade sig tydligt igår när Florence tog med oss på en promenad till ett vattenhål för att titta på när korna drack vatten. Miljöombytet och tillfället att ta lite bilder gjorde att vi blev överlyckliga.

Föga glädjande är att samma sysslolöshet även gäller field officerna. Förra veckan satt vi alla av tiden och det roligaste som hände på hela veckan var när två av våra kollegor fick ett skrattanfall över att vi köper våra katter i Sverige. Betala pengar, och ganska mycket pengar beroende på ras, för en katt var helt otänkbart för dem. Millie berättade att när katterna i hennes hus blir för många stoppar hennes mamma dem i en låda och går i väg med den ut i vildmarken. Med andra ord inte så konstigt att jag hittade en ensam krabat på vägen, de måste ju finnas överallt!! 

Jag får försöka trösta mig att denna sysslolöshet och alla dess orsaker är en del av erfarenheten, kanske den viktigaste. Långt ut på Kenyas landsbyggd där det är svårt att få tag på rent vatten, där telefonmottagningen är högst begränsad, där det har varit strömavbrott i 6 dagar nu, där de gropiga vägarna sliter på bilarna, där tradition och modernitet lever sida vid sida, där långa avstånd försvårar möten, där regnet fyller upp floder och spolar bort vägarna vilket ytterligare skär av Mashuru från omvärlden är det faktum att detta projekt existerar och, om än med ojämna mellanrum, lyckas få till utbildningar och möten mellan människor en bedrift i sig. Dock känner jag att jag har förstått detta nu, och vill verkligen hinna se mer av hur de arbetar och vilken skillnad de gör i samhället och för individer innan det är dags att åka hem.