Halvvägs!

Kommentera

Idag är det 77 dagar sedan jag lämnade Sverige. Det är också 77 dagar kvar tills jag åter igen står på svensk mark. Med andra ord, jag är halvvägs genom praktiken. På ett sätt känns det som att tiden går så galet fort, men när jag tänker tillbaka på vad vi har gjort och vad jag har lärt mig känns det mer som att livet jag lämnade i Sverige är årtionden bort. 

När jag i februari lämnade Sverige var mitt största orosmoment trafiken och risken för att råka ut för en trafikolycka. Jag var också lite orolig för att jag återigen skulle byta ut allt jag kände till mot en helt främmande tillvaro i ett nytt land. Hur långsamt går inte fem månader om man inte trivs? Det var dock ingen risk. Kenya är ett fantastiskt land och jag har älskat det ända sedan första bilresan från flygplatsen. Landskapet erbjuder en stor variation, naturen är fantastiskt vacker och utöver det är kenyanerna är så otroligt välkomnande och varma. Redan första veckan, efter att vi hade skaffat våra kenyanska sim-kort får vi höra att vi nu är riktigt kenyaner. Samma sak i Mashuru. Innan första veckans slut har vi fått våra maasainamn och räknas som maasaier. (Mitt maasainamn är för övrigt Nashipae vilket betyder happiness).  

Vad de gäller trafiken är det värsta vi har råkat ut för hittills (peppar peppar ta i trä!) att vi sent på kvällen mitt ute i ingenstans körde fast i lera och fick tillbringa en halvtimme med att få loss bilen. Det var dessutom mest komiskt alltihop och när vi sedan får klättra upp och hoppa på bilen för att försöka få lite grepp så blev det bara roligt. Anledningarna till att oron har lagt sig har nog mycket att göra med att vi åker i projektets bilar med säkerhetsbälten och att majoriteten av vägarna vi åker på är gropiga sandvägar där man sällan kan komma upp i hastigheter över 30 km/h. Utöver detta finns det knappt en annan bil i sikte så vad kan då gå fel? 

Det allra jobbigaste med vistelsen här är inte heller kulturkrockarna, även om den totala frånvaron av planering, framförhållning och struktur kan vara nog så påfrestande emellanåt. Istället är det den begränsade frihet och rörlighet vi har här. De senaste åren har jag bott själv i en egen lägenhet utan någon som säger åt mig vad, när och hur jag ska göra saker. Lägenheten har också befunnit sig i den stora stad som Göteborg ändå är där mängder av aktiviteter finns att tillgå och kollektivtrafik nästan precis utanför dörren. Helt plötsligt (nåväl efter en 12 timmar lång flygning och några timmar skumpandes i bil) befinner jag mig långt ute på Kenyas landsbygd där min rörelsesfär efter mörkrets inbrott består av det lilla hus som jag delar med min praktikantkollega. Dagtid öppnar såklart större områden upp sig, men det är mest natur. Efter har ha promenerat runt eller tagit en springtur, svettats lite i solen på de 15 kvm vi har som instängd bakgård (ett krav för att få vistas i kläder som inte räcker axlar och knän) så finns det liksom inget mer som lockar. Även maten ska planeras två-tre veckor åt gången när vi är i Mashuru, det går inte bara att gå förbi affären på väg hem från skolan/jobbet och se vad man är sugen på. 

När vi är i Nairobi är förhållningsreglerna ännu mer strikta och vi får inte åka någonstans utan att anlita organisationens chaufförer, vilket både blir omständigt och dyrt. Från början fick vi inte heller gå till affären för att handla mat utan att någon från organisationen följde med oss. Mestadels av tiden här tillbringar vi alltså innanför centrets murar och det har hänt fler än en gång att jag har fått lite panik över att jag känner mig instängd. Som ni förstår är de lite överbeskyddande här och det begränsar helt klart vad man kan göra, vilket känns ovant och svårt att acceptera. Ska försöka tänja lite på gränserna under andra halvan så kommer vistelsen här att vara perfekt!