På onsdagarna är det liv i Mashuru, men det är också i stort sett enda dagen det är det och beror på att det är marknadsdagen. Människorna kommer långväga ifrån för att köpa eller sälja saker och här finns det mesta man kan tänkas behöva köpa. Allt ifrån ris, majs och bönor, till färsk frukt, tyger, kläder, smycken, kobjällror, djur, tvättmedel och skolmaterial. Några kvinnor som släpar dessutom dit sina stora otympliga trampsymaskiner för att kunna sy upp kläder på plats. Det är också en bra mötesplats eftersom människorna bor väldigt utspritt. När man frågar om vart folk bor här i Mashuru eller om vägen någonstans får man ofta svaret ”det är nära, det tar bara en timme att gå dit”. Skolbarnen kan gå upp till 15 km enkel väg till skolan och små barnen (3-4 åringar) går med sina äldre syskon upp till 9 km för att komma till dagis. Människorna här är helt enkelt väldigt bra på att gå.
Maasaier är nomader och föder upp boskapsdjur och det är männens uppgift att föra djuren till marknaden för försäljning om onsdagarna. Djurförsäljningen är den dominerande aktiviteten på förmiddagen och de djur som inte har sålts före 12 förs hem igen eftersom det sedan blir för varmt och djuren behöver både vatten och föda. En get på marknaden kostar ca 4000 shilling (400 kr), om det inte är en bock som kan, som Florence sa, ”give service” för då får man betala 6000 shilling (600kr). För en ko behöver man betala närmare 36 000 shilling (3600kr) och för en tjur så mycket som 75 000 shilling (7500 kr) så det är mycket pengar som knallar runt i Kajiado. Det kommer också män hit och köper upp djur för slakt vilka sedan säljs som kött i Nairobi.
Även fast det finns mycket att tillgå på marknaden i Mashuru är livet där mycket enklare än vad jag är van vid, vilket såklart både har sina för- och nackdelar. Det är ganska skönt att slippa stressen från sociala medier och man klarar sig väldigt bra på ris och ägg. Men i söndags när vi var i Nairobi passade vi i alla fall på att besöka en galleria här i närheten för att äta lite glass och hamburgare samt kolla i lite butiker. Efter bara två veckor ute på landsbygden förvånades vi över överskottet av kläder, böcker, saker och matvaror som finns att tillgå i större städer. Behöver vi verkligen ha en hel gång i mataffären med olika flingor? Hur stor skillnad är det egentligen på alla sorters ketchup? Är syftet med fritid att spendera pengarna man tjänat på saker som man egentligen inte behöver? När vi redan nu börjar känna av detta hur ska det då bli när vi har tillbringat den absoluta majoriteten av de kommande 4 månaderna utan tillgång till allt detta och sedan kommer hem till Sverige igen? Det kanske blir mer skrämmande när vi inser hur fort man kommer tillbaka i gamla rutiner och inte längre lägger märke till eller uppskattar allt detta.
